Till innehållet

Frågan om rätt till utbildning enligt skollagen till följd av EU-rätten


Ett barn till EU-medborgare fick avslag av kommunen på sin ansökan om skolgång vid en grundskola i en kommun där familjen vistas. Överklagandenämnden fann att rätt till utbildning enligt skollagen till följd av EU-rätten inte föreligger för barnet.

Beslut 2015-02-16 dnr 2014:556

ÖVERKLAGAT BESLUT


Beslut av X kommun gällande ansökan om skolgång

Beslut


Överklagandenämnden avslår överklagandet.
Beslutet får inte överklagas.

Ärendet

NN och NN är medborgare i Bulgarien. De lämnade under hösten 2014 in en ansökan om skolgång för barnet A vid en skola i X kommun.

X kommun avslog ansökan med motiveringen att barnet inte kan betraktas som bosatt i landet enligt 29 kap. 2 § andra stycket 3 i skollagen och därför saknar rätt att gå i skola i Sverige.

Utredning

Av komplettering till ansökan framgår följande. Familjen kom till Sverige i april 2014. Familjen har inte registrerat uppehållsrätt hos Migrationsverket. De har inte en heltäckande sjukförsäkring som gäller i Sverige. Som sysselsättning har föräldrarna till A uppgett att de tigger.

Överklagandet

A:s föräldrar har överklagat X kommuns beslut och uppgett bl.a. följande. Det stämmer att de är i Sverige på turistvisum, men de har viljan och ambitionen att stanna i landet. De vill gärna arbeta i Sverige även om de idag försörjer sig genom tiggeri. De läser en svenskakurs vid en studiecirkel som träffas en gång i veckan för att lära sig språket och bli mer tillgängliga för den svenska arbetsmarknaden. De hyr bostad av en privat värd och sköter sina inbetalningar.

Skäl

Gällande bestämmelser

Svenska bestämmelser

Enligt 7 kap. 2 § skollagen (2010:800) har barn som är bosatta i Sverige skolplikt. Med skolplikten följer enligt 3 § samma kapitel en däremot svarande rätt till utbildning. Av 7 kap. 2 § tredje stycket följer att barn som avses i 29 kap. 2 § andra stycket skollagen inte har skolplikt, men samma rätt till utbildning som skolpliktiga barn.

Av 29 kap. 2 § skollagen framgår att med bosatt i landet avses i skollagen den som ska vara folkbokförd i Sverige enligt folkbokföringslagen (1991:481).

Enligt andra stycket ska som bosatt i landet vid tillämpningen av skollagen även anses den som inte är folkbokförd i Sverige men som

  1. omfattas av 1 § första eller tredje stycket lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.,
  2. vistas här med stöd av tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § utlänningslagen (2005:716),
  3. har rätt till utbildning eller annan verksamhet enligt denna lag till följd av EU-rätten, avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller avtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiz, å andra sidan, om fri rörlighet för personer,
  4. är familjemedlem till en person som tillhör en främmande makts beskickning eller lönade konsulat eller dess betjäning eller som avses i 4 § lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall och som inte omfattas av 3, eller
  5. vistas här utan stöd av myndighetsbeslut eller författning.

Ramen för Överklagandenämndens prövning

Enligt 28 kap. 12 § 13 skollagen får ett beslut av en kommun överklagas hos Skolväsendets överklagandenämnd i fråga om rätt till utbildning eller annan verksamhet för någon som avses i 29 kap. 2 § andra stycket 3 samma lag, dvs. den som har rätt till utbildning eller annan verksamhet enligt skollagen till följd av EU-rätten. Beslut som avser övriga punkter i 29 kap. 2 § andra stycket får inte överklagas till Skolväsendets överklagandenämnd.

Överklagandenämndens prövning i ärendet avser således endast frågan om A, som inte är folkbokförd här, har rätt till utbildning enligt skollagen till följd av EU-rätten. Om så är fallet ska nämligen A anses bosatt i Sverige enligt 29 kap. 2 § andra stycket 3 skollagen och på den grunden vara berättigad till utbildning här.

EU-rättens bestämmelser

Europeiska unionen, EU, är uppbyggd på två grundläggande fördrag; fördraget om Europeiska unionen (unionsfördraget) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (funktionsfördraget). Det är unionsfördraget som i första hand innehåller de för EU grundläggande bestämmelserna om unionens värden och mål och om den institutionella strukturen. Funktionsfördraget innehåller den mer ingående normeringen av verksamheten inom EU. (Se vidare Europarättens grunder, Bernitz och Kjellgren, femte upplagan, s. 33 ff.)

På fördragsnivå ligger också Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (rättighetsstadgan). Skyddsnivån enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Barnkonventionen ska alltid beaktas enligt stadgan. (Artikel 53.) Medlemsstaterna är skyldiga att ge rättighetsstadgan effektivt genomslag.

Av artikel 14 i rättighetsstadgan följer att varje unionsmedborgare har rätt till utbildning och tillträde till yrkesutbildning och fortbildning. Denna rätt innefattar möjligheten att kostnadsfritt följa den obligatoriska undervisningen.

Barn som är bosatta i Sverige och ska vara folkbokförda här omfattas enligt skollagen av allmän skolplikt. Enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen har alla barn som omfattas av den allmänna skolplikten rätt till kostnadsfri grundläggande utbildning i allmän skola. Närmare bestämmelser om utbildningen finns i skollagen.

Unionsmedborgarskapet ger enligt funktionsfördraget varje unionsmedborgare en primär, individuell rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium, med förbehåll för de begränsningar och villkor som fastställs i fördraget och genom de åtgärder som antas för att genomföra detta. (Se artiklarna 20-22 funktionsfördraget.)Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (rörlighetsdirektivet) förtydligar rättsläget på området.

Av artikel 7 1 rörlighetsdirektivet framgår att varje unionsmedborgare ska ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader om den berörda personen

a) är anställd eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten, eller

b) för egen och sina familjemedlemmars räkning har tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten, eller

c) är inskriven vid en privat eller statlig institution, som är erkänd eller
finansierad av den mottagande medlemsstaten på grundval av dess
lagstiftning eller administrativa praxis, med huvudsyftet att bedriva studier
eller genomgå en yrkesutbildning

- samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten, samt avger en försäkran till den behöriga nationella myndigheten, i form av en förklaring eller på något annat valfritt likvärdigt sätt, om att han har tillräckliga tillgångar för att kunna försörja sig själv och familjen, så att de inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under deras vistelseperiod, eller

d) är familjemedlem som följer med eller ansluter sig till en unionsmedborgare som uppfyller kraven i a, b eller c.

Rörlighetsdirektivets bestämmelser om uppehållsrätt har implementerats i svensk lagstiftning. (Se 3a kap. utlänningslagen [2005:716].)

En grundläggande rättsprincip inom EU är likabehandlingsprincipen. Denna princip innebär att varje form av diskriminering grundad på nationalitetsskäl är förbjuden inom fördragens tillämpningsområde. (Artikel 18 funktionsfördraget.)

I artikel 24 1 rörlighetsdirektivet anges principen för likabehandling enligt följande. Om inte annat följer av sådana specifika bestämmelser som uttryckligen anges i fördraget och sekundärlagstiftningen ska alla unionsmedborgare som enligt detta direktiv uppehåller sig i den mottagande medlemsstaten åtnjuta samma behandling som den medlemsstatens egna medborgare inom de områden som omfattas av fördraget.

Det råder inte något tvivel om att utbildning är ett område som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. (Se bl.a. EU-domstolens dom, London Borough of Harrow mot Nimco Hassan Ibrahim och Secretary of State for the Home Department, mål C-310/08 punkten 48.)

Enligt artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (förordning 492/2011) ska barnen till en medborgare i en medlemsstat som är eller har varit anställd i en annan medlemsstat ha tillträde till denna stats allmänna skolor, lärlingsutbildning och yrkeshögskoleutbildning på samma villkor som medborgarna i denna stat, om barnen bor där. (Denna bestämmelse fanns tidigare i artikel 12 i förordning (EEG) nr 1612/68.)

Överklagandenämndens bedömning

A och hens föräldrar är medborgare i Bulgarien som är en medlemsstat i Europeiska unionen (EU). Familjen är således unionsmedborgare.
A och hens föräldrar kom till Sverige i april 2014 och hade vid tidpunkten för kommunens beslut varit här längre tid än tre månader. Av handlingarna framkommer att A:s föräldrar försörjer sig genom tiggeri. De har inte tillräckliga tillgångar eller en heltäckande sjukförsäkring enligt rörlighetsdirektivets krav.

Handlingarna i ärendet visar således att A och hens föräldrar, som inte kan anses som arbetstagare här, saknar rätt att uppehålla sig i Sverige enligt bestämmelserna i rörlighetsdirektivet. De kan därför inte hänvisa till rörlighetsdirektivets likabehandlingsprincip och på den grunden hävda att A har rätt till tillträde till utbildning under samma förhållanden som normalt gäller för barn i Sverige. (Dvs. barn i Sverige har skolplikt/rätt till skolgång under förutsättning att de är bosatta i Sverige i den mening att de ska vara folkbokförda här enligt folkbokföringslagen.)

Barn till unionsmedborgare som saknar uppehållsrätt enligt rörlighetsdirektivet, och inte ska vara folkbokförda här, kan dock enligt artikel 10 i förordningen 492/2011 i vissa fall ändå ha rätt till utbildning enligt skollagen.

I förarbetena till den bestämmelse som nu är aktuell för Överklagandenämndens prövning (29 § andra stycket 3 skollagen) framhåller regeringen att nyssnämnda förordning har särskild betydelse för utbildningsområdet. Regeringen konstaterar att ett medlemsland, enligt den praxis som utvecklats inom EU-rätten, inte kan upprätthålla krav på folkbokföring för att medge barn till arbetstagare som är unionsmedborgare rätt till utbildning i allmänna skolor. (Prop. 2009/10:165 sid. 593.)
EU-domstolen (stora avdelningen) uttalar i dom den 23 februari 2010 bl.a. följande. ”Barns rätt enligt artikel 12 (numera artikel 10 i förordning 492/2011 enligt Överklagandenämndens notering) är inte avhängig föräldrarnas uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten. Enligt fast rättspraxis krävs det enligt artikeln enbart att barnet har bott med en eller båda föräldrarna i en medlemsstat medan åtminstone en av dem var bosatt där som arbetstagare.” Domstolen slår vidare fast att uppehållsrätt enligt denna artikel inte är villkorad av tillräckliga tillgångar och en heltäckande sjukförsäkring i den staten. (Se punkterna 40 och 59 EU-domstolens dom i mål C-310/08.)

I ärendet har det inte framkommit att någon av A:s föräldrar är eller har varit anställd i Sverige och alltså bosatt här som arbetstagare. A omfattas därför inte av artikel 10 i nyssnämnda EU-förordning och har inte rätt till utbildning enligt skollagen på grund av denna bestämmelse.

Vid angivna förhållanden finner Överklagandenämnden inte stöd för slutsatsen att A kan anses som bosatt i landet genom att A har rätt till utbildning enligt skollagen till följd av EU-rätten. A kan därför inte hävda rätt till utbildning i Sverige med stöd av 29 kap. 2 § andra stycket 3 skollagen. Överklagandet ska därmed avslås.

På Överklagandenämndens vägnar

Barbro Molander
Jeanna Fransén

Beslutet har fattats av Barbro Molander, ordförande i nämnden, samt Magnus Åhammar, Birgit Blomqvist, Görel Bråkenhielm, Einar Jakobsson och Gunilla Thole efter föredragning av Jeanna Fransén. I ärendets slutliga handläggning har kanslichefen Anna-Karin Lundgren deltagit.